Det har nu gått två veckor sedan jag tog avsked från bloggandet till Ekim först. Jag måste säga att hans tack värmde. Det är alltid glädjande att man kan röra människor.
Men jag har nu under de två veckorna tänkt ännu mer på det här om jag ska sluta eller inte. Och sanningen är att det enda som får mig att vilja fortsätta. Både meningsfränder och meningsmotståndare verkar tycka att det är tråkigt att jag slutar blogga, men jag tror att jag gör en "Bulten i Bo" och lägger ner bloggandet på obestämd tid. Jag kan nog börja blogga igen, men det får tiden och min inspiration avgöra.
Men nu vill jag ta och säga hej då tillsvidare till alla.
Serhat Darhan - fortsätt med att kämpa för kurdernas sak! Fler kurder borde vara som du. Turker och kurder tillsammans för arbetarmakt, frihet och solidaritet!
Bulten i Bo - Vår flerbarnsfar från Småland! Ge rasisterna och hycklarna vad de tål! Fortsätt att granska svenska mediers proffstyckare och skrivbordsmördare. Även om du är en vänsterpartist man kan diskutera med rätt mycket så är det väldigt kul att läsa dina texter om hur högerns hyckleri är lika vidrigt oavsett vilket ämne det handlar om.
Foto-Lasse - Du har en gång fotat mig när det varit demonstrationer i Stockholm. Ibland tror jag att jag känner igen dig. Jag håller med nästan allt du skriver, progressiv som du är, och dina skildringar av naturen är lika fina som dina texter.
Partigiani Livornesi Scandinavi - De svenska Livornosupportrarna! Nu när Livorno gått upp i Serie A ser ni till att stödja Livorno på alla tänkbara sätt. Hoppas ni firade rejält när Cristiano Lucarelli kom tillbaka från Sjakhtar Donetsk. Nu hejar vi fram Livorno till UEFA, eller Champions League helst.
Röda Raketer - Denna vänsterkulturblogg som tar upp saker som alltid är intressant. Vare sig det är amerikansk vänster eller hur Vänsterpartiet sköter sig i EU så finns det en anledning till att man länkade till din blogg.
Josefin Brink - Min främsta kandidat till Vänsterpartiets ordförande efter Lars Ohly. Att se henne debattera är en ren fröjd eftersom hon alltid gör mos av den högerskit hon möter. Jag minns särskilt när hon pratade arbetsmarknad med Tomas Tobé i SVT Debatt. Han blev säkert eftertänksam...på mycket länge.
Erik Berg - En gång Ung Vänsters vice ordförande. Och det av en anledning. Hans sätt att skriva uttalanden å förbundets vägnar gjorde att man faktiskt ville förnya medlemskapet av den enda anledningen. Fortsätt arbeta i Vänsterpartiet på det sätt du gör och hoppas att du är med och skapar en massa gott i Sverige. Republik...revolution...arbetarmakt. Allt som gör landet och världen bättre.
MaRiAcHiZ - Maria. Tuff brud från mitt andra land Peru. Fortsätt att kämpa för att göra världen bättre och så får vi hoppas att du når dina livsmål. Och fortsätt med dina filosofiska inlägg. Förresten beklagar jag att Michael Jackson dog så du inte kunde åka till konserten han skulle ge.
Ung Vänster - Det gamla förbundet. 7 år av engagemang var aldrig förgäves. Folket i norrland kommer alltid att dra nytta av Elisabeth med sin skarpa hjärna och stora hjärta. Gävles vettigaste kvinna Ida Gabrielsson hoppas jag styr Ung Vänster länge till. Och vad Thaher Pelaseyed beträffar så hoppas jag att han en gång är med och ser till att Iran blir fritt.
Ali Esbati - En gång i tiden ordförande för Ung Vänster och numera en skarp frilansskribent. Står emot allt som är höger, reaktionärt och fascistiskt. Min presidentkandidat i Sverige eller Iran men framförallt en given utrikesminister.
Jinge - Haninges bästa vänsterpartist. Din blogg är alltid läsvärd och jag hoppas att du lever länge till så du inspirerar fler människor att bli vänster. Särskilt de unga. Du var faktiskt en av personerna som fick mig att börja blogga, det ska du veta. Fortsätt ge liberaler, monarkister, sionister, varghatare och högerproffstyckare på nöten!
torsdag 20 augusti 2009
torsdag 6 augusti 2009
Två veckor av farväl, kamrat Ekim får första hälsningen
Jag har nu tagit beslutet att lägga ner verksamheten på bloggen. Men det kommer att bli 14 inlägg till innan jag lägger ner bloggen definitivt. Eftersom det finns 14 länkar till andra bloggar på min lista kommer var och en av de personerna att få ett beröm, ett minne, en uppmuntran eller någon annan tillägnan till sig.
Den första hälsningen går till Ekim, allas vår Livorno-supporter och Turkiet-granskare vars penna är en rejäl finne i häcken på den kemalistiska garderobsfascist-staten Turkiet.
Ekim har varit den som tillsammans med den lika eminenta Amineh Kakabaveh visat att demokratikämparna i Iran inte är som de leksaksrevolutionärer som gjorde statskupper i Georgien och Serbien. Han har varit den som visat hur fotboll och politik går ihop och han var varit den som visat att turkar och kurder inte är varandras fiender utan dessa två folk ska gå samman och skapa sig en ny framtid, en socialistisk framtid. Utan dödsskvadroner, utan korruption, med folkstyre, med arbetarmakt och med (internationell) solidaritet.
Varför Ekim får sin hälsning först är för att jag är honom svaret skyldig på en fråga. Varför lägger jag ner?
Det är ingen lätt sak att säga det här, men jag slutar för att jag ska börja arbeta som översättare. Och då är jag i behov av att ständigt söka arbete. Jag ska börja läsa ett nytt språk - arabiska - för att kunna få mer arbete och tjäna lite bättre med pengar.
Tid är dyrbart, men jag känner att jag orkar inte med att skriva (bra) blogginlägg och samtidigt läsa ett språk på heltid samtidigt som jag satsar på min karriär som översättare och sedan går in i tolkyrket.
Jag vill dessutom sluta eftersom att jag inte känner att jag är tillräckligt bra på att blogga. Jag vill kunna skriva bra saker, som är baserade på bra research. Jag har skrivit om olika historiska händelser som inlägg i att blotta hyckleri som begås i nutiden. Jag har velat använda historien emot de förhatliga liberalerna. Jag har skrivit tankar i syfte att göra livet och världsbilden så jävlig som möjligt för såväl socialdemokrater som personer till höger om dem.
Nu är det dock så att jag känner att det finns alltför lite tid, inspiration och idéer från min sida. Och jag vill inte göra ett dåligt bloggarbete. Så jag väljer att istället lägga ner och istället på min höjd komma med att kommentera. Det är nämligen så att jag känner att jag är bäst på att kommentera än att skriva något som snarare liknar artiklar. Men jag har aldrig velat bli den som bloggar några få rader, likt en modebloggerska som kläcker ur sig något som "köp den här blusen på XXX...jättefin!".
Så jag tar för första dagen nu farväl från bloggosfären med en hälsning till Ekim Caglar*, genom att svara på hans fråga varför jag lägger ner bloggen. Och jag önskar dig lycka till i framtiden. En gång står vi kanske tillsammans på läktaren och ser AS Livorno vinna en match. Eller kanske AEK, eller Marseille, eller Hapoel Tel Aviv.
Kapitalizm, liberalizm, faşizm ve ırkçılık yenilgi olacaktır! Biz, tek bir bütün dünya kazanmak için kaybedecek bir şey yok! Yaşasın sosyalizm!
Den första hälsningen går till Ekim, allas vår Livorno-supporter och Turkiet-granskare vars penna är en rejäl finne i häcken på den kemalistiska garderobsfascist-staten Turkiet.
Ekim har varit den som tillsammans med den lika eminenta Amineh Kakabaveh visat att demokratikämparna i Iran inte är som de leksaksrevolutionärer som gjorde statskupper i Georgien och Serbien. Han har varit den som visat hur fotboll och politik går ihop och han var varit den som visat att turkar och kurder inte är varandras fiender utan dessa två folk ska gå samman och skapa sig en ny framtid, en socialistisk framtid. Utan dödsskvadroner, utan korruption, med folkstyre, med arbetarmakt och med (internationell) solidaritet.
Varför Ekim får sin hälsning först är för att jag är honom svaret skyldig på en fråga. Varför lägger jag ner?
Det är ingen lätt sak att säga det här, men jag slutar för att jag ska börja arbeta som översättare. Och då är jag i behov av att ständigt söka arbete. Jag ska börja läsa ett nytt språk - arabiska - för att kunna få mer arbete och tjäna lite bättre med pengar.
Tid är dyrbart, men jag känner att jag orkar inte med att skriva (bra) blogginlägg och samtidigt läsa ett språk på heltid samtidigt som jag satsar på min karriär som översättare och sedan går in i tolkyrket.
Jag vill dessutom sluta eftersom att jag inte känner att jag är tillräckligt bra på att blogga. Jag vill kunna skriva bra saker, som är baserade på bra research. Jag har skrivit om olika historiska händelser som inlägg i att blotta hyckleri som begås i nutiden. Jag har velat använda historien emot de förhatliga liberalerna. Jag har skrivit tankar i syfte att göra livet och världsbilden så jävlig som möjligt för såväl socialdemokrater som personer till höger om dem.
Nu är det dock så att jag känner att det finns alltför lite tid, inspiration och idéer från min sida. Och jag vill inte göra ett dåligt bloggarbete. Så jag väljer att istället lägga ner och istället på min höjd komma med att kommentera. Det är nämligen så att jag känner att jag är bäst på att kommentera än att skriva något som snarare liknar artiklar. Men jag har aldrig velat bli den som bloggar några få rader, likt en modebloggerska som kläcker ur sig något som "köp den här blusen på XXX...jättefin!".
Så jag tar för första dagen nu farväl från bloggosfären med en hälsning till Ekim Caglar*, genom att svara på hans fråga varför jag lägger ner bloggen. Och jag önskar dig lycka till i framtiden. En gång står vi kanske tillsammans på läktaren och ser AS Livorno vinna en match. Eller kanske AEK, eller Marseille, eller Hapoel Tel Aviv.
Kapitalizm, liberalizm, faşizm ve ırkçılık yenilgi olacaktır! Biz, tek bir bütün dünya kazanmak için kaybedecek bir şey yok! Yaşasın sosyalizm!
fredag 17 juli 2009
Celebert besök på bloggen
Rolf Nilsson är mannen som har bra åsikter om både bostadspolitiken och välgörenhetsindustrin. Det verkar om om han hittat inlägget om Peter Singer och välgörenhet och skrev en kommentar där.
Kommentaren förtjänar dock att läggas upp som eget inlägg. Tack för besöket, Rolf! Fram för ett nytt miljonprogram och lägg fucking ner välgörenhetsindustrin!
"När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga.
Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”! Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas!
Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för. Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk. Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade.
Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”."
Kommentaren förtjänar dock att läggas upp som eget inlägg. Tack för besöket, Rolf! Fram för ett nytt miljonprogram och lägg fucking ner välgörenhetsindustrin!
"När det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för andra aktörer. Frivilligorganisationerna rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga.
Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”! Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra! Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas!
Tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för. Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske? De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och till socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor. Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk. Däremot har de som organisationer vuxit och vuxit och vuxit. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett drägligt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade.
Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”."
tisdag 14 juli 2009
Jag ruttnar på namnbyten p.g.a. kommersialism
Jag och min lillebror funderar på att slänga ut vårat Nintendo Wii och istället ersätta det med ett Playstation 2...eller 3. Men innan dess ville jag titta på lite spel som kunde vara kul att införskaffa. Ett spel jag gärna tänker köpa är ett FIFA-spel och därför tittade jag på FIFA09:s Wikipedia-sida.
När jag såg vilka ligor man hade med i spelet såg jag hur många ligor som har bytt namn efter sina huvudsponsorer. Den spanska ligan heter numera Liga BBVA eftersom huvudsponsorn är Banco Bilbao Vizcaya Argentaria. Den engelska ligan heter Barclays Premier League efter sponsorn Barclays Bank. Den belgiska ligan heter numera Jupiler Pro League efter öl-märket Jupiler från ölbryggeriet AB InBev. Den turkiska ligan heter Türkcell Süper Lig efter...ja, gissa.
Eftersom jag inte kommer att få mycket medhåll från att fotbollen ska hållas ren från kommersialism än så länge så tycker jag att jag kan kosta på mig att fråga det här istället:
Varför i helvete måste man döpa en liga till ett märkesnamn bara för att ett företag ska få exponera sig? Jag tror inte ens att det handlar om att exponera sig utan för något annat. Det kan vara kontroll, det kan vara att man ska få mer att säga till om, eller vad vet jag.
För ingen kan övertyga mig om att man döper om en liga till ett företagsnamn eller varumärke bara för att man ska vara på många människors läppar. Hittills har jag inte hört en enda spanjor säga "ska vi titta på Liga BBVA på TV?", t.ex.
När jag såg vilka ligor man hade med i spelet såg jag hur många ligor som har bytt namn efter sina huvudsponsorer. Den spanska ligan heter numera Liga BBVA eftersom huvudsponsorn är Banco Bilbao Vizcaya Argentaria. Den engelska ligan heter Barclays Premier League efter sponsorn Barclays Bank. Den belgiska ligan heter numera Jupiler Pro League efter öl-märket Jupiler från ölbryggeriet AB InBev. Den turkiska ligan heter Türkcell Süper Lig efter...ja, gissa.
Eftersom jag inte kommer att få mycket medhåll från att fotbollen ska hållas ren från kommersialism än så länge så tycker jag att jag kan kosta på mig att fråga det här istället:
Varför i helvete måste man döpa en liga till ett märkesnamn bara för att ett företag ska få exponera sig? Jag tror inte ens att det handlar om att exponera sig utan för något annat. Det kan vara kontroll, det kan vara att man ska få mer att säga till om, eller vad vet jag.
För ingen kan övertyga mig om att man döper om en liga till ett företagsnamn eller varumärke bara för att man ska vara på många människors läppar. Hittills har jag inte hört en enda spanjor säga "ska vi titta på Liga BBVA på TV?", t.ex.
måndag 13 juli 2009
Är det klasskamp så är det!
Arbetare på Renaults fabrik Nouveau Fabris i Frankrike har ockuperat fabriken och kopplat ihop gastuber med varandra. Kravet arbetarna ställer är mycket enkelt. Renault och Peugeot ska betala 30 000 Euro till varje varslad arbetare på fabriken annars så ligger fabriken inom en väldigt stor yta - söndersprängd.
Är det klasskamp så är det. Och fransmännen jiddrar inte.
Är det klasskamp så är det. Och fransmännen jiddrar inte.
söndag 12 juli 2009
Paparazzis och skumma underättelseagenter i diktaturer
Där jag arbetar är andelen kvinnor väldigt hög och därför brukar personalrummets tidningar oftast vara av typen Se&Hör, Hänt i Veckan (eller snarare: Vänt i Häcken), Elle eller andra tydligt kvinno-inriktade tidningar.
Jag satt en gång med en Hänt i Veckan och strök under det som verkade vara källhänvisningarna i "artiklarna" och kopplade sedan texten till bilderna. Med tanke på antalet luddiga hänvisningar som "ett ögonvittne", "en närstående", "en i bekantskapskretsen" undrade då om det verkligen är så stor skillnad mellan paparazzis, skvallerjournalister och underrättelseagenter i diktaturstater. För vad gör dessa båda "yrkesgrupper"?
* Båda spionerar på (särskilda sorters) människor för att deras arbetsgivare ser ett intresse av att de bevakas.
* De kartlägger människors liv.
* De verkar ibland öppet men försöker mest arbeta i det fördolda.
* De har faktiskt ett visst stöd bland allmänheten och framhäver gärna sin nyttighet genom att hänvisa till att det är bra för allmännheten, och faktiskt också för personerna de bevakar.
* De hämtar främst sina underrättelser genom angiveri eller från (motvilliga) uppgifter från den bevakade människans anhöriga.
* De har inga som helst betänkligheter för sina arbetsmetoder.
* Även om de är hatade av de flesta människor så verkar folk acceptera deras existens.
Det intressanta är dock att få veta hur läsare till Vänt i Häcken, Se&Hör och andra företrädare för mediernas privatisering av totalitarismen och övervakningssamhället motiverar sin läsning. För i ärlighetens namn är den enda skillnaden mellan bilderna och texterna i en skvallertidning och en personakt i SÄPO eller vilken annan underrättelsetjänst som helst att det inte finns en massa bilder och uppgifter på de bevakade personernas förehavanden i politiska organisationer.
Jag satt en gång med en Hänt i Veckan och strök under det som verkade vara källhänvisningarna i "artiklarna" och kopplade sedan texten till bilderna. Med tanke på antalet luddiga hänvisningar som "ett ögonvittne", "en närstående", "en i bekantskapskretsen" undrade då om det verkligen är så stor skillnad mellan paparazzis, skvallerjournalister och underrättelseagenter i diktaturstater. För vad gör dessa båda "yrkesgrupper"?
* Båda spionerar på (särskilda sorters) människor för att deras arbetsgivare ser ett intresse av att de bevakas.
* De kartlägger människors liv.
* De verkar ibland öppet men försöker mest arbeta i det fördolda.
* De har faktiskt ett visst stöd bland allmänheten och framhäver gärna sin nyttighet genom att hänvisa till att det är bra för allmännheten, och faktiskt också för personerna de bevakar.
* De hämtar främst sina underrättelser genom angiveri eller från (motvilliga) uppgifter från den bevakade människans anhöriga.
* De har inga som helst betänkligheter för sina arbetsmetoder.
* Även om de är hatade av de flesta människor så verkar folk acceptera deras existens.
Det intressanta är dock att få veta hur läsare till Vänt i Häcken, Se&Hör och andra företrädare för mediernas privatisering av totalitarismen och övervakningssamhället motiverar sin läsning. För i ärlighetens namn är den enda skillnaden mellan bilderna och texterna i en skvallertidning och en personakt i SÄPO eller vilken annan underrättelsetjänst som helst att det inte finns en massa bilder och uppgifter på de bevakade personernas förehavanden i politiska organisationer.
lördag 4 juli 2009
Till minne och tankar av Neda och Bassem
Kanske som av en ödets ironi så dödades två personer i Iran och på den av Israel ockuperade Västbanken på nästan samma sätt under liknande förhållanden med liten skillnad i tid.
I Iran skjöts en kvinna som hette Neda Soltan (numera bara känd som Neda) till döds av antingen revolutionsgardister eller Masjid-milis när hon protesterade mot diktaturen i Iran och de oegentligheter som man misstänkte i samband med valet.
På Västbanken demonstrerade bybor, israeliska och internationella aktivister mot byggandet av apartheidmuren som skulle gå igenom en by som heter Bilin. Trots att inga våldsamheter förekom från demonstranterna så skjöt en israelisk soldat den unge mannen Bassem Ibrahim Abu Rahmah till döds.
Skillnaden mellan Neda och Bassem är att Neda har fått långt mer uppmärksamhet eftersom hennes baneman var "rätt" sorts bad guy och Bassems mördare inte anses vara en bad guy utan tvärtom en ur "världens mest moraliska armé".
Det finns dock en strimma hopp om att förstå saken bättre. Bloggen Hasbara Buster reder ut vad som skulle ha hänt om Neda skjutits på Västbanken. Följ checklistan och så ser man hur Iran och Israel faktiskt påminner alltför mycket om varandra för att man ska bortse från det.
I Iran skjöts en kvinna som hette Neda Soltan (numera bara känd som Neda) till döds av antingen revolutionsgardister eller Masjid-milis när hon protesterade mot diktaturen i Iran och de oegentligheter som man misstänkte i samband med valet.
På Västbanken demonstrerade bybor, israeliska och internationella aktivister mot byggandet av apartheidmuren som skulle gå igenom en by som heter Bilin. Trots att inga våldsamheter förekom från demonstranterna så skjöt en israelisk soldat den unge mannen Bassem Ibrahim Abu Rahmah till döds.
Skillnaden mellan Neda och Bassem är att Neda har fått långt mer uppmärksamhet eftersom hennes baneman var "rätt" sorts bad guy och Bassems mördare inte anses vara en bad guy utan tvärtom en ur "världens mest moraliska armé".
Det finns dock en strimma hopp om att förstå saken bättre. Bloggen Hasbara Buster reder ut vad som skulle ha hänt om Neda skjutits på Västbanken. Följ checklistan och så ser man hur Iran och Israel faktiskt påminner alltför mycket om varandra för att man ska bortse från det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
